Cykla lådcykel i Malmö

I den här kurvan är det inte mycket plats över

Antalet lådcyklar i Malmö ökar för varje dag. Men det är inte alltid så lätt att ta sig fram med en trehjulig cykel. Här berättar Jennie om sin vardag med lådcykel:

Våren 2011 gjorde vi slag i saken och ersatte bilen med en lådcykel. Eftersom vi är bosatta ganska centralt så blev det inte av att vi använde bilen mer än vid storshopping en gång i veckan och för detta ändamål, fungerar en lådcykel precis lika bra. Att dessutom få lite gratis motion och samtidigt värna om naturen är inte heller fy skam.

Eftersom det var främst jag som skulle använda cykeln så var det upp till mig att bestämma vilket märke vi skulle satsa på. Tills skillnad från bara några år sedan så finns det idag en hel del olika märken på marknaden, speciellt om man även tittar över sundet. Att köpa lådcykel är ingen billig historia och jag gjorde därför en rejäl efterforskning. Tyvärr är det som med så mycket annat, att man får vad man betalar för. När det gäller lådcyklar så kom jag fram till att förutom komponenterna, så är det främst stabiliteten som försämras hos de billigare märkena. Eftersom vår lådcykel skulle ersätta bilen och användas på daglig basis både att skjutsa dottern till dagis, storhandla samt ta mig från punkt A till B i alla väder, så var jag inte villig att tumma på stabiliteten. Så en solig vårdag hämtade jag då hem min Nihola med rosa/kamouflerad kapell som fick namnet Big Berta.

Jag ska ju inte sticka under stolen med att det var lite ovant i början. Man styr en lådcykel något annorlunda och man svänger ju inte runt på en femöring med den, likt en vanlig cykel. Men å andra sidan så slipper man balansera vid låga hastigheter och vid rödljus kan man lugnt sitta kvar på sadeln. Att storhandla var jättesmidigt och på förskolan stod dotterns kompisar i kö för att få åka med.

I takt med att jag lärde känna Big Berta så började jag också inse att Malmös cykelvägar inte var gjorda för lådcyklar. På många ställen är det väldigt smalt och här och var finns bommar som jag antar ska hindra bilar från att ta sig in på cykelstråket men som även hindrar lådcyklarna från att komma fram medan en moped lätt smiter förbi. Det känns inte helt genomtänkt och borde vara lätt att åtgärda. Det största problemet är dock nivåskillnaderna på cykelbanorna som man allt som oftast lagt i anknytning till en bilväg. Tanken bakom nivåskillnaderna är att få cyklisterna att sakta ner och det får man väl säga att de lyckats väldigt bra med, i alla fall för oss lådcyklister. Vi tvingas inte bara sakta ner utan näst intill stanna och krypa över för att inte slå i lådan och inte ens då är det säkert att lådan går fri. Vi riskerar med andra ord att få våra cyklar förstörda för att cykelöverfarten inte är anpassad för lådcyklar. Mer än en gång har jag dessutom sett hur den väntande bilisten suttit och suckat djupt över att man tagit sådan tid på sig att ta sig över gatan. Det är vid sådana lägen som man får lust att knata fram, knacka på rutan och meddela att eventuella klagomål kan tas upp med Gatukontoret. Jag har då inget intresse av att krypa fram på min cykel, speciellt inte om jag dessutom har en fullpackad låda. Gratisträning i alla ära, men även jag har mina begränsningar.

Sen har vi ju det här med parkering och cykelställ. När tillfället gavs till chatt med Gatukontorets Ingrid Petermann i samband med cykelkaoset vid Triangeln så ställde jag frågan vart de tänkt att jag med lådcykel skulle få plats att parkera och låsa fast min cykel på bästa sätt. Svaret jag fick var att det fanns många lediga platser vid Rådmansvång och Klerkgatan och att Ingrid minsann själv sett många lådcyklar där med bakhjulet i ställen.

Jag bestämde mig för att ta Big Berta med mig ner till utpekade platser och insåg snabbt att Ingrid förmodligen inte besökt vare sig Rådmansvång eller Klerkgatan under dagtid.  

För att inte riskera att få låset uppklippt och cykeln bortförd av Gatukontoret så måste man alltså parkera inom cykelstället, något som visade sig vara fullkomligt omöjligt. Jag hade kanske otur, men jag fann ingen plats som var tillräckligt bred för att få in min cykel. Ingrid tycks även ha något dålig koll på hur stans cykeltjuvar arbetar. Som jag tidigare nämnt så är lådcyklar inga billiga saker och för att få behålla sin cykel i dessa tider så rekommenderas att man förutom att låsa bakhjulet, även låser fast själva cykeln i något. I mitt fall då med en kätting genom ramen och sen fast i stället. Det räcker således inte bara med att låsa fast bakhjulet så som Ingrid föreslog och därmed faller även hela förslaget eftersom jag skulle behöva backa in cykeln längre än vad stället tillåter och jag måste som sagt hålla mig innanför stället för att inte riskera att få cykeln bortforslad. Något som skulle få t.o.m Tom Cruise att säga Mission Impossible.

På de angivna platserna har man även satt en form av öppen båge som teoretiskt sett hade kunnat fungera för en lådcyklist om det inte varit för den lilla detaljen att bågarna är öppna och därmed även fullkomligt värdelösa eftersom man inte kan låsa fast något i dem. Så frågan kvarstår: vart ska jag parkera om jag vill ställa mig vid Triangeln?

En sak som i alla fall är solklar, är att lådcykeln är här för att stanna. Bara på min dotters förskola har antalet lådcyklande föräldrar ökat och med denna ökning så är det även dags för gatukontoret att ta med lådcykeln i sina planeringar och underlätta framkomligheten och möjligheten till parkering även för oss.